Idag överträffade jag mig själv på alla klantighetsnivårer som finns. Om man nu kan kalla det klantigt. Enligt Ted är jag i alla fall numera världens klantigaste idiot, själv ser jag mig bara som lite tankspridd. Ni avgör själva!

När jag och Carro satt oss i bilen för att åka hem från jobbet idag får jag (som tur är!) för mig att kolla på min mobil men jag kan inte hitta den. Inte i byxfickorna. Inte i väskan. Inte i påsen. Känner lite smått panik och ber Carro ringa upp den. Ingen signal. Vänder upp och ner på hela väskan och påsen. Ingen mobil. Fett mycket panik!

Efter att en lång stund ha övervägt, eftersom jag visste precis hur jag skulle bli bemött, att ringa till Ted på jobbet och be han gå ut och kolla om jag tappat den på bänken utanför gör jag det tillslut.

Samtalet lät ungefär såhär: (precis som jag räknat med eftersom han är den som mobbar mig mest för att jag är klantig...)

"Hej... Du... eeeh.."
"Ja??"
"eeeh, skratta inte åt mig nu men jag tror jag tappat min mobil utanför jobbet kan du gå ut och kolla?"
"Din jävla klant! Skojar du?"
"Nej, kan du bara gå ut och kolla?!"

Två minuter senare...
"Asså förfan Linn, DU ÄR SÅ JÄVLA KLANTIG"
"Var den där?"
"Du är världens klantigaste idiot! Hur lyckas du?"
"Va den där????"
"Ja, den va där!"

Fyfan, hjärtat stannade nästan där ett tag. Sikken jävla tur att den låg kvar! Det hade verkligen inte vatt kontsigt om den va borta för den låg helt öppet på en bänk nästan en halvtimme, vem som helst hade kunnat ta den. Ibland ska man ha tur alltså :)

Dock kommer jag väl få höra detta ett tag framöver nu, men det är väl sånt man får ta! hahah.