Läste något väldigt smart innan som Cornelia skrivit... Jag tar mig friheten att citera henne..

"Har ni någonsin haft den där känslan när läpparna inte kan sluta le, men att klumpen i magen fortfarande sitter kvar?
Den där känslan man inte riktigt kan sätta orden på, man vet inte om den är ful eller fin..."

Just precis så känner jag. Samtidigt som jag har världens fetaste klump i magen kan jag ändå inte sluta le. Det är precis den där känslan som hon beskriver... Man vet inte om den är bra eller dålig, den bara finns där. Gör så att det blir svårt att koncentrera sig, tänka klart och man blir lite smått illamående och förrvirrad...

kattmacka på det!