När jag satt och skrev det andra inlägget kom jag att tänka på en massa saker.

Som jag skrev tidigare så var min gammelmormor väldigt speciell.
Alla tycker såklart så, men min gammelmormor var verkligen speciell. Så mycket ondska och hemskheter hon sett och upplevt, och ändå var hon världens gladaste och goaste lilla tant.
Nu önskar jag bara att jag de senaste åren tagit mig mer tid att träffa henne, och lyssnat på allt hon haft att berätta.
Men nu är det för sent...

Nu har jag bara minnena kvar. Jag minns alla de gånger jag vatt sjuk och hemma från skolan när jag legat på soffan hemma hos henne och tittat på "Doktorn kan komma" och "Glamour" följt av "Keno". Jag förstod knappt va det handlade om eftersom det va på engelska, men jag gillade att vara där.

Jag minns alla gånger jag sprungit upp och ner i trappan och ringt i klockan som hängde där, och förundrats över den gamla tramp-symaskinen som stod där uppe. Och det jättestora pusslet som hängde på väggen som en tavla.

Precis som alla andra släktingar minns även jag att man aldrig fick gå hungrig. Alltid skulle det bjudas på något, om hon inte hade karameller eller kakor hemma funkade det lika bra med en rå korv. Och hon skulle alltid ge än pengar. När man skulle gå tömde hon ut sina mynt ur plånboken på bordet och räknade dem noga tills hon fick ihop 5 kr. Hade man tur kunde man få en tia ibland.

Jag minns gammelmormors goda köttbullar. Det var dom bästa! De senaste åren när hon inte orkat vara med på julafton eller firat med något annat barn & barnbarn har hon alltid fått göra ett gäng köttbullar som vi kunde ha.
Jag kommer aldrig mer få äta hennes fantastiska köttbullar.

Jag minns sista gången jag träffade henne, det va på sjukhuset och jag höll henne i handen. Jag trodde såklart att hon skulle blir bra, och att hon skulle få komma hem igen. Annars hade jag hållt hennes hand, bara lite hårdare, och lite längre...